Vila i frid Morfar!

I fredags natt lämnade min morfar denna jord. Han var inte sjuk, han var pigg och glad precis som alltid, så det kom som en chock! Vi åkte dit och tog vi farväl av honom någon timme efter vi fått veta.
 Morfar är den första av mina föräldrars föräldrar som går bort. Därför kom också sorgen som en chock. 
Det finns inget fint med döden.
Det är bara svart eller vit, hemskt och sorgset. Tårar som inte sluta rinna, inte ens att sova blir lätt, man får ingen ro eller ork, minnen kommer som översvämningar och när dem kom kommer gråten mitt i skratten.

Har många fina minnen av min morfar..
Ett av mina första minnen av dig är när vi lekte i lekparken i Täby där du och Margareta bodde, alla gånger du försökte lära mig spela "barnen i Bullebyn" på erat piano, när du skulle skjutsa mig till tandläkaren och åkte till vårt gamla hus i Kungsberga, när du lärde mig att spela minigolf, alla gånger du tagit med mig till simhallar och låtit mig bada tills fingarna blivit russin och sen alltid bjudit på fika, när vi firade din födelsedag på terassen med pannkakstårta. Alla minnen med dig är fina, dem får min barndom att se lite ljusare ut.

Jag kommer minnas dig som
en golfare, en djurvän, en usel bilförare, en bra och omtyckt rektor, en klok och vis morfar som älskade mammas kanelbullar. Du kanske inte var världens bästa pappa, men Gud ska veta att jag inte kunde fått en bättre morfar, för mig var du världens bästa. Du var höjdpunkten i veckan/månaden när jag var liten. Jag kommer aldrig glömma hur du såg ut när du funderade, hur mycket jag beundrade dig för din kunskap, hur du luktade eller hur ditt skratt skränat i alla dessa år. Jag kommer aldrig glömma dig, och allt fint vi gjorde. Är så tacksam över all tid vi spenderade med varandra när jag var yngre.
Jag vet inte om det är för att du är borta, men jag ser allt glas klart nu, alla minnen spelas upp som en film i högupplösning i mitt huvud om och om och om igen, fladdrar dem förbi. 
Du ska veta att vi saknar dig här nere på jorden.

Varje gång jag tittar upp mot himlen 
tänker jag att en av dem där stjärnonra är min morfar som tittar ner på mig precis just nu. Att veta att du skyddar mig och vår familj får mig att känna någon slagt trygghet. En värme innombords som inte går att beskriva, ett lugn. Det bärnner i mitt hjätra när jag tänker på att du inte kommer få träffa min barn. Att dem inte kommer få träffa dig. Min pappa får svårt att leva upp till den morfaren du var för mig, som hans ska vara för mina barn. 

Det har gått 5 dagar men jag gråter än.
Jag vet att du inte hade någon önskan om vad jag skulle jobba med, hur jag skulle leva mitt liv eller vad det skulle bli av mig. Men jag ska göra dig stolt morfar. Vila i frid och gör mig stolt där uppe, starta en skola i himlen för alla där som inte hann gå klart den.

Saknaden efter dig är enorm,
alla dina nära och kära, familj och vänner sörjer och saknar dig för den fina människa du var och vi alltid kommer minnas dig som, vi bär dig med oss, varje dag, tätt om hjärtat!

Vi älskar dig Bo Lindström.
Som vän, gammelmorfar, sambo, pappa och morfar.