Vår förlossning
Dom sa kolla om dom blir mer regelbunda i några timmar hemmifrån och så ringer vi dig om 2 h. Och så här höll denna dag på, in och ut ur duschen, byta ställningar, vrida sig i smärta och andas, andas, andas. vid 16 pratade jag med BB igen och sa att nu var dom så kravtiga när dom kommer att jag inte vet hur mycket värre jag kan klara av. Då sa dom "kom in".
17-tiden tiden var jag och Charlie på plats på Förlossningen BB stockholm på Danderyd. Vi fick ett förlossningsrum och kom direkt underfund med att nu kommer vi inte härifrån utan en bebis. Och värkarna fortsatte! Och jag andades.
18-tiden satt dom på en CTG för att mäta värkarnas styrka och mängd och även kolla så bebis hade det bra. En värk och sen försvann alltihop. Barnmoskorna förkarade att det var helt normalt. Och att vi skulle vänta och se om dom kom tillbaka någon timme.
18:30 går vi fram och tillbaka på avdelnigen, passade på att äta, dansade, gjorde knäböj och hula hula rörelser. Allt för att få igång värkarna igen. Och mycket riktigt efter ca. 20 min var dom tillbaka.
19:30 CTG kurva och värkarna kom nu med kraft och ofta. Bebis mådde prima!
19:30 CTG kurva och värkarna kom nu med kraft och ofta. Bebis mådde prima!
Klockan 21:30 skulle natt personalen gå på så då skulle dom få göra en undersökning och ta bestlut om dom ville ta hål på fosterhinnan eller inte. Hade det inte hänt något när dom gjorde undersökningen så skulle man ta hål på fosterhinnan för att komma vidare eftersom jag hållt på i så många dagar nu.
21:10 började orken i benen ta slut och jag började bli ordentligt trött så jag la mig i förlossningsstolen i hopp om att samla lite kraft.
21:30 Kom natt personalen, presenterade sig och dag personalen lämnade över. Nattpersonalen gjorde undersökning och sa ja 4-5cm öppen..! Jag sa "4 cm?! Man kunde ju inte gå tillbaka" dom varade och sa att "alla mäter olika och att dom tyckte mer 4 cm än 5 cm... Det hade altså gått 3,5h sen vi kom in och dom sa att jag var öppen 5 cm och nu 3,5 h senare hade jag gått tillbaka en cm. Det var tunga nyheter. Dom tog beslutet att en timme till och sen undersökning och se tar dom hål på fosterhinnan om inget hänt då.
22:30 ingenting hade hänt (öppningsväg, och värkarna bara fortsatte)
22:40 tog dom hål på fosterhinnan. Och oj vad vatten det kom. Det fullkomligt fostade. Den där känslan alla pratat om när vattnet går, "det är den skönaste känslan, det känns som man kissar på sig och alla spänningar/uppblåstheten man kännt i 9 månader i magen bara försvninner på några sekunder". Den känslan fick inte jag. Det blev blött och varmt.
22:55 introducerade dom lustgasen om jag skulle vilja ha den i framtiden så är det bra att veta hur den fungerar.
23:10 satt dom värkstimulerande dropp med förklaringen att "du har värkar men dom gör inte riktigt någonting så vi kopplar ett dropp så att värkarna du har faktiskt resulterar i något". Visst sätt dropp.
23:05 Värkstorm. Oj oj dom kopplade på droppet och jag reagerade jätte bra så jag fick en värkstorm... Inget att rekomendera det är när värkvilan fösvinner och värkarna kommer hela tiden på varandra och aldrig släpper.. Dom fick koppla bort droppet och sänka det med 75% och sen efter ca. 30 min i värkstorm så kom värkvilan tillbaka.
01:30 gjorde dom en ny undersökning och nu hade det "hänt grejer" jag var öppen 6-7 cm...! Om vi bara tar en inflik här, man ska öppnas undegär en cm per timme.. det hade nu gått 6,5h och jag hade öppnats 1 cm. Här hölll jag på att tappa hoppen, jag tänkte var det där en cm?! Var allt det där för en ända jävla cm?! Det kommer ta dagar innan jag är öppen tio! Jag kommer aldrig få något barn. Det här kommer aldrig ta slut! Jag kommer aldrig orka i den här takten! Natt personalen hade hela tiden sagt att "i natt kommer du nog på din bebis". "Vi räknar ju med att få träffa honom innan vi går hem och vi slutar 07:30". Jag hade verkligen en klar bild att dom här människorna som var så fantastiska skulle förlösa mig! Men nu började jag tvivla.. På mig själv och på min kropp. Dom värsta centimetrarna hade inte ens börjat (7-9cm). Hur lång tid skulle som ta liksom?! Hur mycket värre än så här kunde det bli. Så här dividerade jag med mig själv i säkert en halvtimme. Men ajg hade inte haft en ända tanke på epedral. Inte en ända.
02:00 Började 2 av barnmoskorna försöka intala mig att ta epedral dom sa "Louise för att du ska orka det här måste vi nog sätta en epedral", "Louise kommer du ihåg att vi pratade om att man ska ha en (VÄRK), Louise kommer du ihåg att vi pratade om att man ska gå här ifrån och ha en positiv upplevelse av sin förlossning? För att du ska ha det behöver du nog en epedral" "om du ska orka när vi kommer till slutet så behöver du en epedral". Smärtan var nästan outhärdlig här och jag var så trött! Och dom stod där och sa att du kommer kunna vila om vi får sätta en epedral. Charlie klev in här och tittade på mig och sa att "Louise det är du som bestämmer, ingen kan bestämma åt dig vad du ska göra".
Jag samlade all kravt jag hade och det tog emot så mycket men ut ur lilla ynkliga mig kom det "JAG VILL INTE HA EPEDRAL". Barnmorskorna såg besvikna ut. Det var allt jag orkade säga, jag hade inte pratat på timmar innan det och säker inte efter heller.
03:30 Sa jag till Charlie "så här jobbigt är det att göra AGU med menisken skador, nu kommer det säkert bli jobbigare men hit, så här jobbigt är det att göra AGU". Jag kommer ihåg känslan, precis sådär uppgiven, sådär handfallen att nu spelar det ingen roll vad som händer längre nu är det bara tiden som ska gå och jag är här till någon säger till mig at sluta, sådär hjälplös, sådär trött att man inte vet vad som är upp eller ner på jorden. Sån där smärta som gjorde att man inte brydde sig läge, man bara fortsatte utan att egentligen veta varför. Precis som man kände sig under dom värsta timmar under AGU:n så var det nu. Så jag visste att hit hade ajg klarat mig fin fint förut och nu. Men nu skulle det bara bli värre.
05:30 började jag tröttna regält på det här, jag bar låg där timme in, timme ut, jag hade bytt ställning säkert tre tusen gånger, det kom folk och stirrade på mig, Charlie satt brevid mig och höll mig i handen, han var trött, tiden gick men inget hände. Jag ville verkligen att dom här fantasiska tre kvinnorna skulle förlösa mig, men om två timmar ksulle dom gå av sitt pass och jag skulle aldrig mer få träffa dom! Jag kommer ihåg tanken som kom till mig "vad händer om jag börjar krysta då?" "Prova kan ju inte skada", så jag började krysta. Först försiktigt men sen kom det mer och mer och mer naturligt.
21:10 började orken i benen ta slut och jag började bli ordentligt trött så jag la mig i förlossningsstolen i hopp om att samla lite kraft.
21:30 Kom natt personalen, presenterade sig och dag personalen lämnade över. Nattpersonalen gjorde undersökning och sa ja 4-5cm öppen..! Jag sa "4 cm?! Man kunde ju inte gå tillbaka" dom varade och sa att "alla mäter olika och att dom tyckte mer 4 cm än 5 cm... Det hade altså gått 3,5h sen vi kom in och dom sa att jag var öppen 5 cm och nu 3,5 h senare hade jag gått tillbaka en cm. Det var tunga nyheter. Dom tog beslutet att en timme till och sen undersökning och se tar dom hål på fosterhinnan om inget hänt då.
22:30 ingenting hade hänt (öppningsväg, och värkarna bara fortsatte)
22:40 tog dom hål på fosterhinnan. Och oj vad vatten det kom. Det fullkomligt fostade. Den där känslan alla pratat om när vattnet går, "det är den skönaste känslan, det känns som man kissar på sig och alla spänningar/uppblåstheten man kännt i 9 månader i magen bara försvninner på några sekunder". Den känslan fick inte jag. Det blev blött och varmt.
22:55 introducerade dom lustgasen om jag skulle vilja ha den i framtiden så är det bra att veta hur den fungerar.
23:10 satt dom värkstimulerande dropp med förklaringen att "du har värkar men dom gör inte riktigt någonting så vi kopplar ett dropp så att värkarna du har faktiskt resulterar i något". Visst sätt dropp.
23:05 Värkstorm. Oj oj dom kopplade på droppet och jag reagerade jätte bra så jag fick en värkstorm... Inget att rekomendera det är när värkvilan fösvinner och värkarna kommer hela tiden på varandra och aldrig släpper.. Dom fick koppla bort droppet och sänka det med 75% och sen efter ca. 30 min i värkstorm så kom värkvilan tillbaka.
01:30 gjorde dom en ny undersökning och nu hade det "hänt grejer" jag var öppen 6-7 cm...! Om vi bara tar en inflik här, man ska öppnas undegär en cm per timme.. det hade nu gått 6,5h och jag hade öppnats 1 cm. Här hölll jag på att tappa hoppen, jag tänkte var det där en cm?! Var allt det där för en ända jävla cm?! Det kommer ta dagar innan jag är öppen tio! Jag kommer aldrig få något barn. Det här kommer aldrig ta slut! Jag kommer aldrig orka i den här takten! Natt personalen hade hela tiden sagt att "i natt kommer du nog på din bebis". "Vi räknar ju med att få träffa honom innan vi går hem och vi slutar 07:30". Jag hade verkligen en klar bild att dom här människorna som var så fantastiska skulle förlösa mig! Men nu började jag tvivla.. På mig själv och på min kropp. Dom värsta centimetrarna hade inte ens börjat (7-9cm). Hur lång tid skulle som ta liksom?! Hur mycket värre än så här kunde det bli. Så här dividerade jag med mig själv i säkert en halvtimme. Men ajg hade inte haft en ända tanke på epedral. Inte en ända.
02:00 Började 2 av barnmoskorna försöka intala mig att ta epedral dom sa "Louise för att du ska orka det här måste vi nog sätta en epedral", "Louise kommer du ihåg att vi pratade om att man ska ha en (VÄRK), Louise kommer du ihåg att vi pratade om att man ska gå här ifrån och ha en positiv upplevelse av sin förlossning? För att du ska ha det behöver du nog en epedral" "om du ska orka när vi kommer till slutet så behöver du en epedral". Smärtan var nästan outhärdlig här och jag var så trött! Och dom stod där och sa att du kommer kunna vila om vi får sätta en epedral. Charlie klev in här och tittade på mig och sa att "Louise det är du som bestämmer, ingen kan bestämma åt dig vad du ska göra".
Jag samlade all kravt jag hade och det tog emot så mycket men ut ur lilla ynkliga mig kom det "JAG VILL INTE HA EPEDRAL". Barnmorskorna såg besvikna ut. Det var allt jag orkade säga, jag hade inte pratat på timmar innan det och säker inte efter heller.
03:30 Sa jag till Charlie "så här jobbigt är det att göra AGU med menisken skador, nu kommer det säkert bli jobbigare men hit, så här jobbigt är det att göra AGU". Jag kommer ihåg känslan, precis sådär uppgiven, sådär handfallen att nu spelar det ingen roll vad som händer längre nu är det bara tiden som ska gå och jag är här till någon säger till mig at sluta, sådär hjälplös, sådär trött att man inte vet vad som är upp eller ner på jorden. Sån där smärta som gjorde att man inte brydde sig läge, man bara fortsatte utan att egentligen veta varför. Precis som man kände sig under dom värsta timmar under AGU:n så var det nu. Så jag visste att hit hade ajg klarat mig fin fint förut och nu. Men nu skulle det bara bli värre.
05:30 började jag tröttna regält på det här, jag bar låg där timme in, timme ut, jag hade bytt ställning säkert tre tusen gånger, det kom folk och stirrade på mig, Charlie satt brevid mig och höll mig i handen, han var trött, tiden gick men inget hände. Jag ville verkligen att dom här fantasiska tre kvinnorna skulle förlösa mig, men om två timmar ksulle dom gå av sitt pass och jag skulle aldrig mer få träffa dom! Jag kommer ihåg tanken som kom till mig "vad händer om jag börjar krysta då?" "Prova kan ju inte skada", så jag började krysta. Först försiktigt men sen kom det mer och mer och mer naturligt.
05:50 Krystvärkar. Nu blev det rulans i rummet. BM började sätta på sig förkläden, vanka runt, prata med varandra, dra på sig handskar, bädda om sängen. Jag fick ställa mig på alla fyra och nu skrek jag när värkarna kom. det tröck på ordentligt mot ändtarmen. Barnmoskorna flyttade runt mig i olika ställningar och huvud barnmorskan sa att jag borde gå på toaletten och kissa. Jag mins att jag var tvungen att kolla på henne för att se om hon skämtade. Men hon var seriös... Jag började gå mot toaletten med en barnmoska, Charlie och en undersköterska som stöd och hjälp och droppet i handen. Vare steg, varje rörelse var en kamp. Värk. Andas, och sen försöka fortsätta gå till toaletten. Efter några steg i rätt riktning sa huvudbarnmorskan skit i det sätt hene på pallen. Jag började förstå att det började lida mot sitt slut. För i mitt förlsossningsbrevet hade jag ju skrivit att jag ville föda på förlossningpallen. Väl nere på pallen började barnmoskorna säga till mig att krysta och heja på mig. "Tryck mot mina ben". Charlie satt bakom mig och höll om mig och dom sa att jag skulle trycka mot Charlie. Jag satt så jävla dplig på den dör jävla pallen. Kändes som jag höll på att trilla av och jag fick spänna mig och anstänga mig för att hålla mig i rätt position.. Skule det vara så där svårt tänkte jag?! Huvud barnmoskan röck in "du triv inte där du sitteringe bra, vi byter tällning" Tack gode gud! "Vill du lägga dig i sängen?" Jag visste inte vad ajg vill och jag kommer ihåg att det ända som jag fick fram var "säg bara vad jag ska göra så gör jag det". Hon sa lägg henne i sängen. Återigen kom soldaten i mig fram. Jag vet inte hur många gånger jag sa så under förlossningen säg bara vad jag ska göra så gör jag det. Jag ville inte fatta några beslut jag ville bara att dom skulle säga vad jag skulle göra sen sket jag i hur ont det gjorde eller vad det var dom bad mig göra jag bara gjorde utan att tänka. Min hjärna var nämligen upptagen med att koncentrera sig på att fortsätta och göra det den skulle göra, vilket var: inte ge upp, fortsätta, andas och föda barn.
Liggandes skrikandes för att få så mycket kraft i krystningarna som det bara gick. Alla hejade och sa fortsätt tycka. När du inte orkar längre fortätter du! Tyrck tryck tryck! Tryck bort mina fingrar! Bli förbannad. Fortsätt.
Jag tröck och tröck och tröck och inget hände. Jag tog i för allt jag hade! Efter några kryst värkar frågade jag "händer det ens någonting?!" Dom förklarade att huvudet åka in och ut och att det var på gång och att jag måste krysta längre för att det skulle forsätta åka ut. Jag sa att jag var så jävla trött och att det känns inte ens som att jag trycker när jag krystar. Barnmorskorna tittade på mig och sa det händer jätte mcket du är jätte duktig, du är jätte stark!!
Jaha. Ja okej säger ni det så. Själv har jag aldrig känt mig så svag i hela mitt liv. Jag fortsatte värk efter värk. Tre krysningar per värk blev det. Nu började jag bli förbannad. Jag försökte spara på krafterna samtidigt som jag försökte tyrcka på allt jag kunde! Nu kände jag att huvudet var ute och att det stannade kvar mellan värkararna! Huvud barnmoskan sa att jag skulle lägga mig på sidan. 'dom och jag vred på mig och huvudet åkte in. Jag nästan skrek förtvivlat "det åkte in". Jag trodde att allt jobb hittils var i onödan. Men så var det ju inte. Nu låg jag panna mot panna mot Charlie och jag var både ledsen och arg. Och jävlar vad jag började trycka på. Jag tänkte att jag skiter i, jag ska bara trycka nu. Det finns inget "spara till sen" nu ger jag allt jag har! Charlie berättade för mig i efter handa att det var här som han såg att blodkäl i mitt ansikte sprak när jag krystade! Bara någon värk senare: Huvud barnmoskan "Louise, vill du känna på ett huvud?" Jag - NEEEJ! Jag vet inte varför jag sa nej egentligen men jag vill nog bara att han skulle komma ut, inte hålla på och larva mig och känna och grejer! HAn skulle ut och det var fan nu!
Några värkar senare mer all jävla kraft jag hade var jag så jävla trött och arg och Barnmoskorna hade pendlat mellan "tryck nu! och flåsa bara nu Louise!", (när man inte ska krysta), Jag kände hur värken kom och jag visste inte om jag fick trycka på eller inte så jag bara skrek rakt ut "får jag trycka på nu" Alla tre svarade i kör JA TRYCK" Och jävlar vad jag tröck, första krysningen i värken jävlar, och helt plöstligt känner jag hur hela huvudet och kroppen bara gled det kändes som ett vakum och helt jävla vantastiskt, det gick så snabbt och enkelt.
Han var ute!
Charlie kollade på mig och sa "nu är han här", "han är ute", "nu är vi förlärar". Jag kunde inte fatta att det var slut. Jag var klar! Det var så sjukt häftigt! Jag visste inte om jag skulle skratta eller gråta. Jag blev helt tom. Jag hade klarat det. Jag hade fött barn. Jag hade inte andvänt epedral. Jag var mamma. Hela kroppen var fylld med adrenalin och allt bara stod stilla. på något sätt hamnade jag på rygg och dom la upp den där lilla krabaten på mitt bröst. Där var vi. En familj. Föräldra. Vårt barn låg på mitt bröst. Jag var klar. Jag hade lyckats. Fattade ingenting.
Charlie kollade på mig och sa "nu är han här", "han är ute", "nu är vi förlärar". Jag kunde inte fatta att det var slut. Jag var klar! Det var så sjukt häftigt! Jag visste inte om jag skulle skratta eller gråta. Jag blev helt tom. Jag hade klarat det. Jag hade fött barn. Jag hade inte andvänt epedral. Jag var mamma. Hela kroppen var fylld med adrenalin och allt bara stod stilla. på något sätt hamnade jag på rygg och dom la upp den där lilla krabaten på mitt bröst. Där var vi. En familj. Föräldra. Vårt barn låg på mitt bröst. Jag var klar. Jag hade lyckats. Fattade ingenting.
Det jag visste var att det här inte var över. Jag skulle föda ut moderkakan, sys och säkert en massa annat härligt. så min kropp var inställd på fight mode, på att forsätta kämpa, fortsätta slås, pannben. Men på mitt bröst låg tydligen min son. Jag visste varken in eller ut men jag visste att det inte var slut och va tvungen att kocentrara mig på att fortsätta.
Fortfarande fräsha.
Hoppat i dom vackra förlossningskläderna och provar lustgas och dricker den fantastiska glassmoothin med enegipulver i.
Kolla värkarnas styrka och frekvens i brist på annat att göra.
Lagom trött och snygg men sån känsla att vara klar och att få in denna fantasiska förlossningsbricka och ha sin son på bröstet. Blir lite gråtfärdig bara av tanken på känslan!
