Greatful
Mitt i foglossning och upppackande, snickrande osv. Stannar tiden och jag inser hur lyckligt lottad jag är. Jag är så tacksam över mitt liv. Över mig själv. Över att jag är den jag är och över allt som gjort mig till den jag är idag. Hur hårt jag har slitit för att ta mig hit jag är idag. En fantastisk man att dela livet med. Snart två underbara små pojkar. Två hus. En karriär. Allt runt omkring är långt ifrån perfekt, människor kommer och går. Men att kånna lugnet i sig själv, tryggheten i Charlies famn och kärleken i Lokes ögon är allt jag någonsin kommer behöva.
Jag har alltid sagt att jag kommer aldrig vara nöjd. Aldrig någonsin. Jag kommer alltid blicka frammåt. Vad är nästa stopp? Vad är nästa utmaning? Men just nu i precis denna sekund är jag på något konstigt sätt, för första gången i mitt korta liv nöjd, för ett ögonblick. Allt måste inte vara perfekt för att vara underbart.
