överlevnad

Har precis sprungit och "lappat" 70 brevlådor i södra Stäket. Sprungit. Var minst en o h en halv månad sen jag sprang. Jag hade glömt hur härligt det är. Efter ytterligare en skit dag, att bara få ta i, få ut lite frustration och känna hur det bränns i lungorna. Det var ju tack vara träningen jag sitter här Idag. Utan den hade jag inte orkat fortsätta leva. Ändå är det den som inte existerar just nu.. Det måste ändras. För annars kommer jag inte orka fortsätta. Simple as fuck.

vilse

Idag är en sån dag där jag känner mig så extremt vilsen. Jag vet knappt vem jag är. Under alla fejkade leenden. Vem är Jag? Är jag den där jag måste vara på alla möten på jobbet eller är jag den där slut körda mamman som sitter på golvet och knappt orkar vara med sin ettåriga son? Eller är jag den där extremt drivna, glada, galna, positiva, inspirerande, omtänksamma människa som jag var ibland för några år sedan? Är jag en sån som bryter ihop och går in på toaletten och gråter var och varannan vecka, som inte orkar höra sin son skrika? 
Vem fan är jag? Vad fan gör jag här? Är jag ens värd att vara här? Varför kan jag inte bara stå ut och knata på längre? Varför orkar jag inte? Vart fan är mitt driv? Har jag ens varit så där driftig som alla säger? Varför duger jag inte? Varför känns minsta lilla motgång som en tsunami? Varför har jag dessa tankar? Varför kan jag inte bara må någorlunda Bra? Vad fan ska jag göra?

En väldigt skör tråd

Tentaångesten är i full gång kanske är detta näst sista gången i mitt liv jag får känna den. Snälla jag ber till Gud att så är fallet. Jag balanserar just nu på en väldigt väldigt skör tråd som kan gå av vilken sekund som helst. Jag balanserar mellan total pyskbryt, översvämmade kärlek, total utmattning och depression, sömnbrist, slå-sönder-allt-som-kommer-i-min-väg-förbannad, samtidigt so. Jag försöker vara här och nu och njuta av just denna dag som aldrig kommer komma tillbaka, se alla små steg i utvecklingen min son gör. Det är ingen lätt balans g0ng. Samtidigt ska jag vara en bra flickvän, hinna träffa vänner, ta hand om min kropp, vara en bra kollega som ställer upp så fort det behövs, träna min hund. 

På riktigt, döda mig, slå mig hårt, stanna tiden, sätt mig i terapi, låt mig sova, ge mig återhämtning eller åtminstone energi eller motivation. 

Vet knappt vem jag är längre. Önskar inte ens min värsta fiende detta. Hur fan gör man? När man vill men det inte går att gå på vilja längre? Vänliga Louise hade lagt i nästa växel. Jag har fån ingen nästa växel jag står högst upp nu och kollar ner på alla tusentals splittror av mig. Alla delar som är totalt drönade på energi, kraft och helt jävla lik bleka. Det är så nära nu men ändå så långt bort. Snart är jag klar med utbildningen iallafall. Snälla snälla om det finns någon Gud eller något mystiskt som kan hjälpa mig att klara denna tenta hjälp mig!!