För två år sedan..

Jag fick ett "minne" på Facebook som ploppade upp i mobilen igår. Det var en bild på min familj och Charlie på en tapas resturang. Det var den 25/1-2015. Det var dagen innan min karriär i Försvarsmakten började. 

26/01-2015
Jag vaknade vid 07:00 gick upp, var alldels för nervös för att äta någon frukost, läste en lapp som Charlie hade skrivit till mig, det stod att han skulle sakna mig och han önskade mig all lycka till, att han längtade tills vi sågs igen och då skulle vi åka til Budapest. Vi hade bara varit tillsammans i en månad och 3 dagar denna morgon, det skulle bli den frösta natten vi spenderade isär sen den första natten vi sov med varanda (6 dec 2014). Jag hade knappt sovit den natten för jag var så spänd och förväntansfull. 07:35 åkte jag med bilen till Livgardet i Kungsängen, det skulle vara inskrivning först vid 08:00 men jag vågade inte vara sen. 
Väl där var det inskrivning, första orden var hur lång som helst. - Gå till detta logument, ner för korridoren femte dörren till vänster, fyll i den här, lämna den till honom när den är klar, ställ dig i kö för att få prata med löjtnant, gå upp i givakt och annhåll om att få komma in, innan du kliver in på hans kontor, han rum finns ner för korridorren, in till vänster och fjärde dörren till vänster, lämna din väska där, häng av dig kläderna där och slutligen nästa tid och plats..
Jag kom inte ens igåg hälften. Denna dag var den mest omturmulerande dagen i mitt liv, hämta utrustning, exercis i snöstorm, fys, städning, regler genomgång, ordar till höger och vänster, nya namn, människor, skor, kläder, ord, känslor och intryck, uppdelning av områden, indelning av grupper, ännu mer regler, vapenuthämtning, märkning av utrusting, ordrar, regler, uppgifter, inrättning av skåp, inspektioner av vikning, städning, bäddning, märkning mm. 23:12 var dagen slut. Jag var också helt slut. Jag tog på mig försvarsmaktens thsirt och osköna trosor och la mig under det tunna blå täcket. Vi skulle inte få lämna kasern (oområdet) på två veckor, vi fick inte visstas utanför byggnaden utan befäl eller annan rekryt och cevila kläder var totalt förbjudna. ag hann precis ringa Charlie och prata några minuter innan jag tvärdäckade, i min trånga vånings säng jag numera delde med rekryt 1238 i rummet där jag och 11 främlingar numera bodde.

26/01-2017
Idag två år senare är jag inne på min andra och näst sista termin på SF:s mäklarskola och skriver min fjärde (och förhoppningsvis godkända) tenta. Denna gång i fastighetsrätt, höggravid och förlovad.


Lite skillnad. Vem hade trott detta för två år sen? Inget jag någonsin hade kunnat drömma om när jag somnade lyckligt ovetande om vilken resa som låg framför mig. 

En längtan, en dröm, en verklighet

Samma dröm, samma kläder, samma uppgift, samma människor, samma miljö, samma stolthet, samma styrka, samma känsla, samma önskan, samma längtan, varje natt. 

Varje natt drömmer jag, att jag är tillbaka, tillbaka i min gröna kläder, bär dem med stolthet, stryka och knäslan att: "kasta vad som helst framför mig", respekten mot alla, styrkan du kände i varje steg du tog, hur ont det än gjorde visste du att inget, inget, absolut ingeting kunde få dig att ge upp. Hur levande man kände sig. Hur du var du än befann dig bar med dig den där stoltheten: Soldat, Försvarsmakten, Sverige. Jag saknar hur jag såg på allt, hur allt var en uppförsbacke som jag tog mig upp för oavsett hur lång eller brant den var. Hur jag sträkte på ryggen och bröstade upp mig när en cevil var i närheten, hur uniformen betydde allt, hur jag kände mig viktig, hur det var att alltid ha en uppgift, hur det var att alltid ha människor om räknade med en. Sammhörigheten, vännerna, befälen, makten, respekten, utmaningarna, smärtan, mjölksyran, kampen, kylan, lukten, tystnaden, rekrylen, adrenalinet, svettet, sammarbetet, tillhörigheten, hatet, kärleken, leran, skorgen, marken, dånet, skriken, ledarkapet, pefektinen, precicionen, stoltheten, vikten, strykan, blodet, luften!

Finns inga ord för hur mycket jag saknar det, er, dem. Det gör ont i mig när jag tänker på det, den bästa tiden i mitt liv, det gör ont när jag vaknar mitt i natten och inser att det bara var en dröm, jag vill att det ska bli min verklighet, igen, nu! Jag vill inte vänta tills jag är opererad eller tills mina knän läkt, jag vill ha uniformen hängades i hallen, ha alla kläder vikta till yttersta perfektion i mitt skåp, jag vill att kylan ska bita sig fast i mig, jag vill att smärtan ska vara så där outlidlig, jag vill att rgenet ska piska mig i ansiktet när jag vaknar 0300 av en skottlossning, jag vill springa, skjuta, skrika, jag vill hålla i mitt vapen igen. 

 


MIN KNÄSKADA - FASTSTÄLLD

 
Då var det klart.
0727 rang läkeren och kom med bra och dåliga besked. Magnetkamera röntgen hade visat att jag har en tenderad inre spricka i minisken i bägge knän. Detta är allvarligt på sitt sätt men det kunde varit även värre. Dock är jag minst orolig över mina miniskar just nu. Med tanke på att dem här sprickorna upp kom för snart ett år sedan och jag har knatat, krigat och kämpat vidare på mina vingliga knän så vet jag och alla som har någon sorts form av insikt i hur människo kroppen och anatomi fungerar, vi vet att när en skada uppstår i kroppen och man fortsätter belasta kroppen utan att göra något åt denna smärta, försöker kroppen själv att komensera upp denna smärta genom att belasta kroppen på andra sett, oftast snett och vint och helt fel mot hur den ska belastas. Och där faller jag. Jag är ganska säker på att mina leder och mina muskler och musklefesten har tagit stor sryk av denna miss som borde ha upptäkt för ett år sedan på Försvarshälsan.

Det som sker nu är att min läkare från lokala Kallhälls nya Vårdcentral remiterar mig till en knäspecialits på Danderys sjukhus och där kommer en utredning att påbörjas och vi får se vidare som jag får gå till operation, rehab eller annan lösning. Håller tummarna för att detta ska få ett slut då jag inte uppleft en enda smärtfri dag på snart ett år.