Louise Dillmann

Du har gjort mig paranoid. 

Jag som varit den godtrognaste människan jag vet. Jag har alltid och jag vill fortsätta tro gott om alla människor. Men efter ditt svek är det nästan omöjligt. 

Du var familj. Du var någon jag litade på. Du var så självklar. Men du högg oss i ryggen. Mig, din bror och din brors son. Du har förändrat min syn på så mycket, inget till det bättre. Vi litade på dig/er. Min ni lurade oss. 

Jag kan inte sluta klandra mig själv. Jag borde sett igenom dig. Jag borde ha förstått vad du var för människa. Men jag ville inte se. Jag ville lita på dig. För du var ju trots allt familj. 

Detta snekliv du/ni gjort har förstört hela min sommar. Jag har inte kunnat släppa det ni gjort och gått och varit irriterad och besviken på det varje dag. Så fort jag tänker på er eller er handling blir jag illamående och förbannad. 

Det är så mycket ilska jag skjutit undan under hela min uppväxt. Jag stängt inne alla mina känslor inte minst min ilska så länge jag kan minnas. Men när detta hände öppnades dörrar jag sen länge begravt. Dörrar som jag kämpat så länge med att låsa och lägga bakom mig. Nu är dom vidöppna och jag får bita mig i läppen flera gånger i timmen för att inte totalt explodera! Jag försöker verkligen kontrollera mina känslor och min ilska men det har aldrig varit så här svårt. Kanske är det för att jag nu har en skrikande klängig unge runt mina ben varje sekund på dygnet. Kanske för det är någon som väcker mig varje gång jag äntligen lyckats somna, efter timmar av försök varje natt. Kanske för att jag har noll utrymme för reflektion, utandning, återhämtning eller för att i 10 minuter inte totalt ignorera mina egna behov och tillfredsställa alla runt omkring mig. Kanske för att jag totalt tappat det. Kanske för att det konstant dyker upp bilder jag totalt förträngt från min banrdom som ger mig mardrömmar. 

Allt för att lägga ihop pusslet varför är jag så här arg? Varför kan jag inte bara skjuta undan denna ilska nu också? 

Som vi accepterat dina brister. Som jag försvarat dig. Så mycket respekt jag visat dig utan att det varit ömsesidigt. Så många gånger jag sett mellan fingrarna med dig, för att du trots allt varit familj. Nu är det slut med det. Är så glad över att du inte är MIN syster, även om jag skäms över det du gjort, är det ingenting emot vad jag hade gjort om du hade varit MIN syster, dotter eller mamma. Den bördan får dina "riktiga" familjemedlemmar bära. 

Tack Elina Lindholm, tack för att du visat ditt riktiga jag. Du har gjort mig paranoid, du har gett mig ångest och oro över situationer jag aldrig haft något annat än positiva tankar om. Du har fått mig tvivla på personer och relationet jag aldrig tivlat på förr. Tack för att du har väckt minnen inom mig, minnen som du aldrig skulle klara av att möta. Tack för att du har gjort mig till en sämre människa under dom senaste veckorna, som jag behövt för att bearbeta sveket du utsatt oss för. 

Tack för att du visat ditt riktiga jag. Jag ska aldrig lita på dig igen. Om du kan göra detta mot din egen bror, då vill jag inte inte längre ha dig i mitt eller min sons liv. Tänk bara på vad du är kapabel till i relationer utanför familjen. Det är en risk jag väljer att inte ta. Jag väljer att skydda min familj från människor som sviker och lurar dom. Något som du borde ta lärdom av.

Tack för att du visat mig vägen till detta beslut.