du har gjort nu paranoid

Tack! 
Du har gjort mig paranoid. 

Jag som varit den godtrognaste människan jag vet. Jag har alltid och jag vill fortsätta tro gott om alla människor. Men efter ditt svek är det nästan omöjligt. 

Du var familj. Du var någon jag litade på. Du var så självklar. Men du högg oss i ryggen. Mig, din bror och din brors son. Du har förändrat min syn på så mycket, inget till det bättre. Vi litade på dig/er. Min ni lurade oss. 

Jag kan inte sluta klandra mig själv. Jag borde sett igenom dig. Jag borde ha förstått vad du var för människa. Men jag ville inte se. Jag ville lita på dig. För du var ju trots allt familj. 

Detta snekliv du/ni gjort har förstört hela min sommar. Jag har inte kunnat släppa det ni gjort och gått och varit irriterad och besviken på det varje dag. Så fort jag tänker på er eller er handling blir jag illamående och förbannad. 

Det är så mycket ilska jag skjutit undan under hela min uppväxt. Jag stängt inne alla mina känslor inte minst min ilska så länge jag kan minnas. Men när detta hände öppnades dörrar jag sen länge begravt. Dörrar som jag kämpat så länge med att låsa och lägga bakom mig. Nu är dom vidöppna och jag får bita mig i läppen flera gånger i timmen för att inte totalt explodera! Jag försöker verkligen kontrollera mina känslor och min ilska men det har aldrig varit så här svårt. Kanske är det för att jag nu har en skrikande klängig unge runt mina ben varje sekund på dygnet. Kanske för det är någon som väcker mig varje gång jag äntligen lyckats somna, efter timmar av försök varje natt. Kanske för att jag har noll utrymme för reflektion, utandning, återhämtning eller för att i 10 minuter inte totalt ignorera mina egna behov och tillfredsställa alla runt omkring mig. Kanske för att jag totalt tappat det. Kanske för att det konstant dyker upp bilder jag totalt förträngt från min banrdom som ger mig mardrömmar. 

Allt för att lägga ihop pusslet varför är jag så här arg? Varför kan jag inte bara skjuta undan denna ilska nu också? 

Som vi accepterat dina brister. Som jag försvarat dig. Så mycket respekt jag visat dig utan att det varit ömsesidigt. Så många gånger jag sett mellan fingrarna med dig, för att du trots allt varit familj. Nu är det slut med det. Är så glad över att du inte är MIN syster, även om jag skäms över det du gjort, är det ingenting emot vad jag hade gjort om du hade varit MIN syster, dotter eller mamma. Den bördan får dina "riktiga" familjemedlemmar bära. 

Tack Elina Lindholm, tack för att du visat ditt riktiga jag. Du har gjort mig paranoid, du har gett mig ångest och oro över situationer jag aldrig haft något annat än positiva tankar om. Du har fått mig tvivla på personer och relationet jag aldrig tivlat på förr. Tack för att du har väckt minnen inom mig, minnen som du aldrig skulle klara av att möta. Tack för att du har gjort mig till en sämre människa under dom senaste veckorna, som jag behövt för att bearbeta sveket du utsatt oss för. 

Tack för att du visat ditt riktiga jag. Jag ska aldrig lita på dig igen. Om du kan göra detta mot din egen bror, då vill jag inte inte längre ha dig i mitt eller min sons liv. Tänk bara på vad du är kapabel till i relationer utanför familjen. Det är en risk jag väljer att inte ta. Jag väljer att skydda min familj från människor som sviker och lurar dom. Något som du borde ta lärdom av.

Tack för att du visat mig vägen till detta beslut. 


Att vara en stora styster

Att svika en familjemedlem är nog det värsta man kan göra. Jag själv skulle aldrig göra det. Jag kommer alltid vara en del av min familj och min familj kommer alltid vara en del av mig. På något sätt är man budna tillvarande livet ut. På något sätt även efter. Man kommer alltid vara den människans dotter eller syster även om dom eller jag är död. En familjs relation är något som man levt med hela sitt liv. En familjemedlem är någon man inte valt men som man älskar ändå. En som man litar på, en som man alltid står uppför, en som man hjälper när den behöver, en som man har delat allt med och som man kommer dela allt med. Man kommer dela sina föräldrar död med sina syskon, sina föräldrar lycka när dom får ett till barn, studenten, bröllop, barn och barnbarn. Man delar både framgång och motgång, både lycka och sorg. Man har på sätt och vis samma historia iallafall syskon. 
Jag älskar mina syskon så ofantligt mycket. Vi träffas tyvärr inte jätte ofta, en av dom har precis tagit studenten och den andra pluggar på gymnasiet och en tredje är 2 år och håller spå att lära sig att prata. Även fast vi inte ses varje dag som vi en gång gjorde och även fast vi är i olika staider i livet. Vill jag inger mer än att se dom lyckas, må bra och få vara friska. Jag är en stora syster som alltid tagit och alltid kommer ta mina syskon under mina vingar och försöka vara en förebild för dom, ge dom alla svar jag har, dela mina erfarenheter och alltid eftersträva att dom inte gör mina misstag. Alltid eftersträva att deras liv ska bli bättre och lättare än mitt. Men framför allt alltid finnas där för dom i motgång och framgång. Hjälpa dom hantera lycka och sorg för jag är ju trots allt deras stora syster. Jag tycker inte samma som dom, vi är inte alltid överens och vi har våra åsikter men vi vet att vi alltid finns där för varandra och att vi aldrig sviken varandra eller lämnar någon i sticket. Jag kommer alltid finnas där för dom. Jag längtar tills våra liv blir lite mer lika varandras och dom börjar ringa mig och fråga hur dom tycker jag skulle gjort med barn frågor, hus/lägenhets köp, pojkvänner/flickvänner, affärer/investeringar, jobb hem och hushåll. Dom är en stor andlening till att jag vill kunna så mycket. Det är för att jag vill kunna ge dom svar och för att kunna hjälpa dom. Det är för att dom alltid kommit till mig med frågor och på så sätt är jag deras trygghet och därför känner jag mig skyldig att upprätthålal den. 
Jag säger inte att jag är världens bsäta stora syster vi har bråkat och slagits, jag har kanske inte alltid funnits där, jag har inte alltid haft svar på ders frågor och jag har sagt dumma saker till dom när jag varit arg. 
Men jag skulle aldrig såra dom, ljuga för dom, gå bakom deras ryggar eller lur
a dom. Eftersom det ända jag vill är att se dom lyckas, må bra och vara friska. Många gånger tänker jag mer på deras lycka än min egen. Och för mig är det så en stora syster ska vara sätta sina små syskon för en själv och det är det jag alltid försökt göra. Jag har tagit krig, bråk och tjafs för dom. Jag har tagit knytnävar och slag för dom. Försvarat dom mot allt. Skyddat dom från faror. Hjälpt dom fattat rätt beslut. Förklarat rätt och fel. Hållt för deras öron så dom inte ska höra fel saker. Hållt för deras ögon så dom inte ska se fel saker. Lärt dom läsa och skriva. Hjälp dom med läxor. Förklarat samma matte problem tusen gånger. Jag har gjort mitt bästa för att hjälpa dom längst den krokiga vägen som livet bjuder på och det kommer jag alltid fortsätta göra!