Mamma

En annourlunda hyllning till min mamma på morsdag!
Dagen då du inte finns längre. Den dagen jag fruktar, må den dagen inte komma förrens väldigt väldigt väldigt väldigt lång tid! Du och jag mamma, vi har gått igenom så mycket tillsammans och mycket i sär. Men vi har alltid funnit varandra! Vi har så mycket gemensamt och är så lika. Jag blir stolt när jag tänker på att just du är min mamma. När jag väl får barn, när jag väl kommer till ett skäl där jag frågar mig själv: hur ska jag lösa det här, vad ska jag göra, vad ska jag säga? Kommer jag fråga mig själv vad skulle min mamma ha gjort eller sagt? Sen kommer jag tänka vad hade jag velat att mamma hade gjort eller sagt och sen kommer jag ställa mig någonstans i mitten. När min mamma dör kommer en del av mig att dö. Jag fruktar den dagen. Jag vill inte tänka på den dagen för jag kan inte tänka mig ett liv utan dig. Du är min hjälte, du är min förebild, du är min mamma, bara min och det bästa av allt är att jag inte behöver dela dig med någon. Du är så stark, så vacker, så älskvärd, så givmild, så godhjärtad, så fatasisk, så underbar. Jag älskar dig!

Hemma men borta

Stockholm. 20 år. Sverige. Hemma. 
 
Jag har bott i Stockholm i 20 år nu. På sammanlagt 11 adresser. Jag kan inte se mig sjölv bo i eller utanför någon annan stad är Stockholm. Men en vår dag som denna, när jag åker in kommunalt in till Stockholms innerstad, promenerar från Stockholms central, för att besöka S:t Eriks ögonsjukhus. 
Är det som ett främmande land. Min hemstad, mitt lands huvud stad. 
En helt annan värld från den jag lever i. Alla människor, lukten från avgaserna, asflaten, människors perfym, bodylotions och solkräm, den bitande röklukten, värmen, solen, bullret från trafiken och tågen, bristen på gräs och granar, gatorna som aldrig tar slut och små butikerna och resturangerna som fyller höghusens bottenvåningar. Får mig känna mig som en turist i en främmande land i en främmande storstad fast på svenska.