Anka idag

Idag har jag varit ute på Ekerö och gjort massa ärenden. Passade på att åka ut till Emma som har tollar tiken Doris och träna lydnad och jakt. Vet inte om jag kan kalla det för lydnadsträning då Focus var helt ofokuserad. Idag levande han inte upp till sitt namn, inte konstigt i denna ålder och när det är ny plan, nya intryck och inte minst en snygga tollar löptik i samma ålder som var väldigt väldigt intressant! Så detta pass vill vi helst glömma. Men det kan ju inte gå bra varje dag och igår gick det sinnessjuk bra så får nöja mig med det idag! 

Jakten gick dock oroligt bra idag. Focus inponerade på Emma, som har koll på jakt och appotering till skillnad från mig som inte kan ett skvatt. Sånt är alltid kul och höra från någon som kan. Han gjorde sitt första "sök" vi har ju bara gjort uppletande i vallad ruta tidigare men han visste precis vad han skulle göra, slog på nosen direkt och när han hittat dummien kom han in direkt och jobbade sadigt, tyst, fokuserat, och korrekt även fast det var första gången vi gjorde ett sånt här sök! Riktigt kul när man ser att grunder ger fördel! 

Focus in action med dagens and!

mycket hund

Har 5 chatar öppna samtidigt på Facebook och alla handlar om hund, hund, hund, hund, hund, hund!
Hund träning, hund kurser, hund tävlingar osv. Det är mycket hund nu och mer lär det bli, för Focus blev ju tävlingsmyndig här förra helgen. Så snart drar det igång på riktigt. Det blir högsäsong innom bara några månader och det lär bli en hel del tävlingar och kurser och läger och tränings dagar under sommaren! Ska bli kul i höst och ser hur långt vi har kommit om vi uppnått våra mål och hur mycket efrarenhet i har samlat på oss. 

Idag har vi tränat jakt med Focus syster, pappa och en tollarkompis. Det råkade bli tre och en halv timme, långt pass. Jag är både stolt och mindre stolt över Focus. Han är ju tonåring nu, könsmogen och tycker ibland att det är kul att springa runt med viltet eller dummien och säga "kolla på mig, kolla på mig jag har en dummie" men han är ändå väldigt duktig på att komma in och avlämningaran är oftast fina. Sen är han tyvärr lite pipig nu för tiden, förväntan, hormoner och lite stress. Men det är något vi får jobba med. Han är inte värst och han är inte duktigast. Men jag accepterar inte minsta lilla gny! och jag vet, fel ras kanske. Men nej en utmaning blir det! En tyst, lugn, fokuserad, explosiv och snabb hund! Det är vad jag vill ha, det är vad jag ska ha, det är vad jag ska jobba för!

(Från höger) Focus, Focus syster "Chimay", Focus pappa "Ragge", tollaren "Charlie". 

En levande nåldyna

Har känt mig som en levande nåldyna förut men nu var det ett tag sen. Under dem senaste 6 dagarna har dem grävt under min hud med sylvassa nålar 7 gånger. Och jag är så oerhört nål rädd. Är inte många saker jag är rädd för men nålar må vara min största svaghet.
Vet egentligen inte varför jag blivit/är så rädd för nålar, jag borde inte vara rädd. Snarare van, med tanke på hur många gånger dem tagit prover, satt dropp osv. på mig. Bodde i stort sätt mina första år på sjukhus. Men pga läkare/sjuksköterskor som kanske inte varit så duktiga, då man måste vara ganska skicklig på att ta prover när blodådrorna rullar. Vilket min mer än gärna gör. Dem har fått ta så många om stickningar och grävt runt under huden och lyckats spättsa både det ena och det andra.

Senaste misstaget dem gjorde var förra veckan då dem skulle sätta dropp på mig, i handen, sticker, kör in slangen i en ådra, ådrar drar sig undan, hon måste ta omstick, låter kanylen sitta kvar och på något jävla vänster lyckas hennes rock fastna i kanylen och dra ut kanylen, nålen och slangen så hela handen blev blå och det sprutade blod både på henne, sängen, golvet och mig.. PS. min hand är fortfarande blå.. Kanske är det sånna här saker som får en att inte tycka om sprutor och nålar.

Eller alla dessa barnläkrare/ sjuksköterskor som får in en gråtande unge (mig) säger "det här kommer inte göra ont" "slappna bara av" "jag stick på tre" och så sticker dem på ett eller två när man inte är beredd. Nästa gång är ungen ännu räddare för att sist så lurade dem mig så denna gång är man ännu spändare och ännu mer panikslagen och flyktings benägen. Då börjar dem ta in en till sköterska i rummet som tröst och som tvångshållare...
Och sen nästa gång ska man ta prover på ungen och så säger dem "jag kommer bara sticka dig en gång" "det kommer gå jätte fort, jag lovar" den här gången är dem tre personer ska trösta och hålla i och "lugna" ungen plus mamma som håller hand och är lite skärrad hon med över att se hennes barn så rädd. Blodådrorna drar sig undan dem får göra massor av omstick och gräva och försöka ta fram ådrorna med alla metoder och det drar ut på processen man får försöka i bägge armväcken och i bägge händerna. Men det vara ju bara ett stick dem skulle göra och det skulle ju gå jätte fort hade dem lovat... Och så här byggs paniken och förtroendet vidare. Idag kan jag kontrollera mig så länge dem inte ska in i händerna och gräva då tycker jag det blir extra jobbigt. Den ända gången jag inte varit rädd för att ta en spruta var i militären för då var jag så rädd för vad mina befäl skulle tycka om mig om jag visade rädsla för en sån här liten grej, det var precis i början på grundutbildningen.

Det är ju en värdslig sak men gud så rädd jag kan bli. Skäms när jag säger att jag är nålrädd till sköterskorna. Dem brukar säga "ingen fara bara du titta bort". Men jag vill alltid kolla, så jag vet när dem trycker in nålen så hela min kropp är beredd på vad som händer, jag vill se när dem får gräva så jag vet när dem kan träffa en nerv eller något annat otrevlig. Den ända jag litar på är mig själv! Ändå är jag lika rädd när jag ska ta sprutor på mig själv..
Komiskt hur man kan vara så rädd för något så litet...