Att vara en stora styster

Att svika en familjemedlem är nog det värsta man kan göra. Jag själv skulle aldrig göra det. Jag kommer alltid vara en del av min familj och min familj kommer alltid vara en del av mig. På något sätt är man budna tillvarande livet ut. På något sätt även efter. Man kommer alltid vara den människans dotter eller syster även om dom eller jag är död. En familjs relation är något som man levt med hela sitt liv. En familjemedlem är någon man inte valt men som man älskar ändå. En som man litar på, en som man alltid står uppför, en som man hjälper när den behöver, en som man har delat allt med och som man kommer dela allt med. Man kommer dela sina föräldrar död med sina syskon, sina föräldrar lycka när dom får ett till barn, studenten, bröllop, barn och barnbarn. Man delar både framgång och motgång, både lycka och sorg. Man har på sätt och vis samma historia iallafall syskon. 
Jag älskar mina syskon så ofantligt mycket. Vi träffas tyvärr inte jätte ofta, en av dom har precis tagit studenten och den andra pluggar på gymnasiet och en tredje är 2 år och håller spå att lära sig att prata. Även fast vi inte ses varje dag som vi en gång gjorde och även fast vi är i olika staider i livet. Vill jag inger mer än att se dom lyckas, må bra och få vara friska. Jag är en stora syster som alltid tagit och alltid kommer ta mina syskon under mina vingar och försöka vara en förebild för dom, ge dom alla svar jag har, dela mina erfarenheter och alltid eftersträva att dom inte gör mina misstag. Alltid eftersträva att deras liv ska bli bättre och lättare än mitt. Men framför allt alltid finnas där för dom i motgång och framgång. Hjälpa dom hantera lycka och sorg för jag är ju trots allt deras stora syster. Jag tycker inte samma som dom, vi är inte alltid överens och vi har våra åsikter men vi vet att vi alltid finns där för varandra och att vi aldrig sviken varandra eller lämnar någon i sticket. Jag kommer alltid finnas där för dom. Jag längtar tills våra liv blir lite mer lika varandras och dom börjar ringa mig och fråga hur dom tycker jag skulle gjort med barn frågor, hus/lägenhets köp, pojkvänner/flickvänner, affärer/investeringar, jobb hem och hushåll. Dom är en stor andlening till att jag vill kunna så mycket. Det är för att jag vill kunna ge dom svar och för att kunna hjälpa dom. Det är för att dom alltid kommit till mig med frågor och på så sätt är jag deras trygghet och därför känner jag mig skyldig att upprätthålal den. 
Jag säger inte att jag är världens bsäta stora syster vi har bråkat och slagits, jag har kanske inte alltid funnits där, jag har inte alltid haft svar på ders frågor och jag har sagt dumma saker till dom när jag varit arg. 
Men jag skulle aldrig såra dom, ljuga för dom, gå bakom deras ryggar eller lur
a dom. Eftersom det ända jag vill är att se dom lyckas, må bra och vara friska. Många gånger tänker jag mer på deras lycka än min egen. Och för mig är det så en stora syster ska vara sätta sina små syskon för en själv och det är det jag alltid försökt göra. Jag har tagit krig, bråk och tjafs för dom. Jag har tagit knytnävar och slag för dom. Försvarat dom mot allt. Skyddat dom från faror. Hjälpt dom fattat rätt beslut. Förklarat rätt och fel. Hållt för deras öron så dom inte ska höra fel saker. Hållt för deras ögon så dom inte ska se fel saker. Lärt dom läsa och skriva. Hjälp dom med läxor. Förklarat samma matte problem tusen gånger. Jag har gjort mitt bästa för att hjälpa dom längst den krokiga vägen som livet bjuder på och det kommer jag alltid fortsätta göra!

överlevnad

Har precis sprungit och "lappat" 70 brevlådor i södra Stäket. Sprungit. Var minst en o h en halv månad sen jag sprang. Jag hade glömt hur härligt det är. Efter ytterligare en skit dag, att bara få ta i, få ut lite frustration och känna hur det bränns i lungorna. Det var ju tack vara träningen jag sitter här Idag. Utan den hade jag inte orkat fortsätta leva. Ändå är det den som inte existerar just nu.. Det måste ändras. För annars kommer jag inte orka fortsätta. Simple as fuck.

vilse

Idag är en sån dag där jag känner mig så extremt vilsen. Jag vet knappt vem jag är. Under alla fejkade leenden. Vem är Jag? Är jag den där jag måste vara på alla möten på jobbet eller är jag den där slut körda mamman som sitter på golvet och knappt orkar vara med sin ettåriga son? Eller är jag den där extremt drivna, glada, galna, positiva, inspirerande, omtänksamma människa som jag var ibland för några år sedan? Är jag en sån som bryter ihop och går in på toaletten och gråter var och varannan vecka, som inte orkar höra sin son skrika? 
Vem fan är jag? Vad fan gör jag här? Är jag ens värd att vara här? Varför kan jag inte bara stå ut och knata på längre? Varför orkar jag inte? Vart fan är mitt driv? Har jag ens varit så där driftig som alla säger? Varför duger jag inte? Varför känns minsta lilla motgång som en tsunami? Varför har jag dessa tankar? Varför kan jag inte bara må någorlunda Bra? Vad fan ska jag göra?