Att vara en stora styster

Att svika en familjemedlem är nog det värsta man kan göra. Jag själv skulle aldrig göra det. Jag kommer alltid vara en del av min familj och min familj kommer alltid vara en del av mig. På något sätt är man budna tillvarande livet ut. På något sätt även efter. Man kommer alltid vara den människans dotter eller syster även om dom eller jag är död. En familjs relation är något som man levt med hela sitt liv. En familjemedlem är någon man inte valt men som man älskar ändå. En som man litar på, en som man alltid står uppför, en som man hjälper när den behöver, en som man har delat allt med och som man kommer dela allt med. Man kommer dela sina föräldrar död med sina syskon, sina föräldrar lycka när dom får ett till barn, studenten, bröllop, barn och barnbarn. Man delar både framgång och motgång, både lycka och sorg. Man har på sätt och vis samma historia iallafall syskon. 
Jag älskar mina syskon så ofantligt mycket. Vi träffas tyvärr inte jätte ofta, en av dom har precis tagit studenten och den andra pluggar på gymnasiet och en tredje är 2 år och håller spå att lära sig att prata. Även fast vi inte ses varje dag som vi en gång gjorde och även fast vi är i olika staider i livet. Vill jag inger mer än att se dom lyckas, må bra och få vara friska. Jag är en stora syster som alltid tagit och alltid kommer ta mina syskon under mina vingar och försöka vara en förebild för dom, ge dom alla svar jag har, dela mina erfarenheter och alltid eftersträva att dom inte gör mina misstag. Alltid eftersträva att deras liv ska bli bättre och lättare än mitt. Men framför allt alltid finnas där för dom i motgång och framgång. Hjälpa dom hantera lycka och sorg för jag är ju trots allt deras stora syster. Jag tycker inte samma som dom, vi är inte alltid överens och vi har våra åsikter men vi vet att vi alltid finns där för varandra och att vi aldrig sviken varandra eller lämnar någon i sticket. Jag kommer alltid finnas där för dom. Jag längtar tills våra liv blir lite mer lika varandras och dom börjar ringa mig och fråga hur dom tycker jag skulle gjort med barn frågor, hus/lägenhets köp, pojkvänner/flickvänner, affärer/investeringar, jobb hem och hushåll. Dom är en stor andlening till att jag vill kunna så mycket. Det är för att jag vill kunna ge dom svar och för att kunna hjälpa dom. Det är för att dom alltid kommit till mig med frågor och på så sätt är jag deras trygghet och därför känner jag mig skyldig att upprätthålal den. 
Jag säger inte att jag är världens bsäta stora syster vi har bråkat och slagits, jag har kanske inte alltid funnits där, jag har inte alltid haft svar på ders frågor och jag har sagt dumma saker till dom när jag varit arg. 
Men jag skulle aldrig såra dom, ljuga för dom, gå bakom deras ryggar eller lur
a dom. Eftersom det ända jag vill är att se dom lyckas, må bra och vara friska. Många gånger tänker jag mer på deras lycka än min egen. Och för mig är det så en stora syster ska vara sätta sina små syskon för en själv och det är det jag alltid försökt göra. Jag har tagit krig, bråk och tjafs för dom. Jag har tagit knytnävar och slag för dom. Försvarat dom mot allt. Skyddat dom från faror. Hjälpt dom fattat rätt beslut. Förklarat rätt och fel. Hållt för deras öron så dom inte ska höra fel saker. Hållt för deras ögon så dom inte ska se fel saker. Lärt dom läsa och skriva. Hjälp dom med läxor. Förklarat samma matte problem tusen gånger. Jag har gjort mitt bästa för att hjälpa dom längst den krokiga vägen som livet bjuder på och det kommer jag alltid fortsätta göra!

För två år sedan..

Jag fick ett "minne" på Facebook som ploppade upp i mobilen igår. Det var en bild på min familj och Charlie på en tapas resturang. Det var den 25/1-2015. Det var dagen innan min karriär i Försvarsmakten började. 

26/01-2015
Jag vaknade vid 07:00 gick upp, var alldels för nervös för att äta någon frukost, läste en lapp som Charlie hade skrivit till mig, det stod att han skulle sakna mig och han önskade mig all lycka till, att han längtade tills vi sågs igen och då skulle vi åka til Budapest. Vi hade bara varit tillsammans i en månad och 3 dagar denna morgon, det skulle bli den frösta natten vi spenderade isär sen den första natten vi sov med varanda (6 dec 2014). Jag hade knappt sovit den natten för jag var så spänd och förväntansfull. 07:35 åkte jag med bilen till Livgardet i Kungsängen, det skulle vara inskrivning först vid 08:00 men jag vågade inte vara sen. 
Väl där var det inskrivning, första orden var hur lång som helst. - Gå till detta logument, ner för korridoren femte dörren till vänster, fyll i den här, lämna den till honom när den är klar, ställ dig i kö för att få prata med löjtnant, gå upp i givakt och annhåll om att få komma in, innan du kliver in på hans kontor, han rum finns ner för korridorren, in till vänster och fjärde dörren till vänster, lämna din väska där, häng av dig kläderna där och slutligen nästa tid och plats..
Jag kom inte ens igåg hälften. Denna dag var den mest omturmulerande dagen i mitt liv, hämta utrustning, exercis i snöstorm, fys, städning, regler genomgång, ordar till höger och vänster, nya namn, människor, skor, kläder, ord, känslor och intryck, uppdelning av områden, indelning av grupper, ännu mer regler, vapenuthämtning, märkning av utrusting, ordrar, regler, uppgifter, inrättning av skåp, inspektioner av vikning, städning, bäddning, märkning mm. 23:12 var dagen slut. Jag var också helt slut. Jag tog på mig försvarsmaktens thsirt och osköna trosor och la mig under det tunna blå täcket. Vi skulle inte få lämna kasern (oområdet) på två veckor, vi fick inte visstas utanför byggnaden utan befäl eller annan rekryt och cevila kläder var totalt förbjudna. ag hann precis ringa Charlie och prata några minuter innan jag tvärdäckade, i min trånga vånings säng jag numera delde med rekryt 1238 i rummet där jag och 11 främlingar numera bodde.

26/01-2017
Idag två år senare är jag inne på min andra och näst sista termin på SF:s mäklarskola och skriver min fjärde (och förhoppningsvis godkända) tenta. Denna gång i fastighetsrätt, höggravid och förlovad.


Lite skillnad. Vem hade trott detta för två år sen? Inget jag någonsin hade kunnat drömma om när jag somnade lyckligt ovetande om vilken resa som låg framför mig.