no one will save you
Faktum är att det är jag som satt dessa barn till världen, det är mina gener. Det är jag som väljer att varje dag fortsätta ta hand om dom. Jag har valt vem jag ska dela mitt liv och mina barn med. Allt är helt och hållet mitt fel och ingen annan än jag kommer rädda mig. Det enda jag kan göra är att återigen bita ihop och härda ut. Det är komiskt vad sömn gör med kroppen. Det är ju något man behöver för att överleva. Det är på snudd patetiskt att känna det jag känner för att man är trött. Men har man inte gått denna väg själv så kommer man aldrig förstå. Och det är inte många som gått denna väg och tacka fan för det, för herre Jesus vad många föräldralösa bebisar vi skulle ha då. Och vad många självmord bland mammor vi skulle ha då. Nä jag är ändå på något sätt glad över att just jag har gått igenom detta och ingen annan för det är många som hade skadat sina barn eller sig själv under dessa förutsättningar. Men jag håller mig fortfarande i schack även om det för varje dag som går lockar mer och mer att bara gå upp i rök. Dra. Försvinna. Åka till något varmt land och låssas som att inget av dom senaste 4 åren hänt. Men sån är ju inte jag. Men det är är sömnbrist gör. Den får en att hitta utvägar som aldrig ens bör upptäckas som ett alternativ. Man blir lite galen faktiskt. Man får även sämre syn. Huvudvärk. Koncentrationssvårigheter. Humörsvängningar. Kramper. Aptitförändringar. Hjärtrus. Nedsatt hjärnkapacitet.
Jag som alltid sett som en hök kan nu mera knappt se i mörker, har väldigt svårt att ställa in skärpan, ser suddigt och det känns som hela huvudet skakar om jag försöker läsa en skylt långt bort. (Detta för att ögonmusklerna är för trötta för att jobba).
Huvudvärk som jagi princip aldrig har är numera vanligt.
Hjärnkapaciteten. Ja det har gått så långt att jag kan tappa bort mig mitt i en mening och jag bryr mig inte ens om att skämmas över det längre. Jag har accepterat att min hjärnkapacitet har minskat radikalt och det finns inget jag kan göra åt det. Att försöka fatta ett beslut är det knappt någon idé att försöka med. Att komma till poängen i berättelse har aldrig varit svårare. Men jag bönar och ber att min hjärna gör en comeback när jag fått sova lite om några månader/år för ska jag vara så här trög kan jag nog varken behålla jobbet eller orka fortsätta leva, för jag kommer nog aldrig lära mig leva med så trög tankeverksamhet.
Humöret... oj oj. Hade jag inte varit olympisk mästare i att kontrollera mitt humör hade jag nog åkt dit för mord för längesen. Herre gud jag borde få en Oscar i humör. Om någon anser att jag är på dåligt humör. Skulle jag bara skratta dom rakt upp i ansiktet. Utan att ta i tror jag att ingen hade kunnat göra detta på ett bättre sätt än jag. På både gott och ont. Om jag bara hade lagt mig ner och brutit ihop eller checkat in på närmaste sjukhus/pyske hade jag kanske inte behövs puscha mig ända hit. Men jag är ju inte en sån människa som drar ner andra i mina fall. Det vet ju alla. Jag har själv försatt mig i denna situation så nu får jag själv ta mig ur den. Finns som sagt ingen i hela universum som kan rädda mig från detta. Eller hjälpa mig för den delen. Vet ni vad, jag förstår det. För jag vill inte utsätta någon annan för det här. Inte min värsta fiende. Helt ärligt har jag tappat räkningen hur många jag brutit ihop med hörselskydden på huvudet och en skrikande Helix i famnen när ingen ser. Men vad gör väl det om hundra år? What doesn't kill you makes you stronger. Eller hur var det?
