Louise Dillmann

Ända den jag blivit mamma har jag blivit mammig själv. Inte jobbigt mammig. Men jag tänker mer på min mamma. Hur fin hon är och vilken fantastisk människa hon är! Hur mycket hemskt jag utsatt henne för. (Jag var en jävligt jobbig bebis och barn). Jag tänker hur mycket hon finns där för mig. Att hon alltid ställer upp för mig. Jag tänker på hur bra humör jag blir på efter jag pratat i telefon med henne eller efter jag varit med henne. Jag tänker på hur mycket jag älskar henne. Jag tänker på vilken underbar momor hon är. Jag tänker på att hon är den bästa förebild man kan ha. En stark, ensamstående mamma som samtidigt är framgångsrik, omtänksam, omtyckt av alla, driven, trygg och jävligt duktig på agillity. 

Jag tror när man själv blir mamma inser man hur mycket ens egen mamma betyder för en. Hur mycket dom älskar än. Hur fantastiska dom är som har sått ut med oss barn! Jag är så glad över att vi har en sån fin relation. Att vi kan prata i timmar i telefon även fast vi varit med varandra dagen innan och när vi ska lägga på är vi ändå inte klara. Att vi kan umgås så mycket som vi gör. Att vi har så lika åsikter och intressen. Är så glad över att du är bara min. Min mamma. Tack för allt mamma!